You can’t start the next chapter of your life if you keep re-reading the last one.
Det finns så mycket sanning i den meningen. Att alltid gå tillbaka och tänka hur det var förr. Hur bra man faktiskt mådde då. Lätt att säga till någon annan att den måste gå vidare. Men vad gör man när det förflutna plötsligt dyker upp från ingenstans. Hur hanterar man det då? Det kan vara en känsla, en bild, en plats, ett minne bara som plötsligt får tiden att stanna till för en sekund. Man inser att den historien inte har ett ordentligt slut. Är det därför vi fortsätter att läsa det kapitlet i livet? Ältar och försöker förstå varför det blev som det blev. Hur någon okänd människa tex kunde få en att glömma allt annat och bara le av glädje för en stund. Är det därför det är så svårt att släppa det som varit? Dom personerna som en gång fått en att skratta så tårarna sprutat, eller bara funnits där vid din sida oavsett vad.
Vi har nog allihopa en sån person i våra liv, den vi alltid kan falla tillbaka till. Den som vi aldrig trodde skulle betyda så mycket i slutändan. Och som vi aldrig vill förlora. Men tiden går, livet går vidare och även om man vill det eller inte så glider man sakta ifrån varandra på nått vis. Fast på nått underligt sätt, så finns dom ändå kvar i en själv. Långt där inne kommer dom alltid ha en plats. För trots allt så vill vi ha det som förr, med den känslan av ren glädje.
Kommentarer
Trackback
