Slå mig hårt i ansiktet

Jag har satt mig i en sån bisarr situation att jag knappt vet själv varför jag ens utsätter mig för det. Det enda alternativet till att jag tackar ja är att jag måste tänka att det blir en ny erfarenhet i arbetslivet och att det är en bra prövning att våga prova nånting nytt.  Men sen alltså... Jag går bara och väntar på att nån dag bryta ihop totalt. Varför, varför känns det så tungt för? Visserligen vet jag precis vart felet sitter. Så jävla piss off att jag känner så som jag gör. Jag förlorar både en del av mig och en komisk kompis relation. Nej vafan, jag klarar det inte. Och inte kan jag förmedla det i ord heller. Svårt att få svar på sina frågor känner jag. Hade jag vetat det den där utgången i januari att det skulle sluta såhär hade jag vikt av direkt. Klarar inte av att känna mig felaktig, att känna hur nån som alltid fått mig att bli glad nu plötsligt inte vill vet av en. Det som förut bara fanns där utan att man ens märkte det på de sättet. Då var det absolut inga konstigheter. Vägen gick åt samma håll. Nu viker den bara av. Så av vilken jävla anledning måste det sluta såhär för? Jag vill inte ha det så

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0