Aj
Humöret var på topp. Jag verkligen kände mig riktigt jävla glad. Den magkänslan alltså! Meeen som på två röda fall jag tillbaka igen, det minsta lilla fick mig att totalt såga alla bra känslor jag hade. Jag kände så stor saknad av att få ha det som förr. Inga konstigheter alls, bara ren glädje. Nu känns allt så fruktansvärt komplicerat. Allt jag gör och säger blir liksom fel. Hur orkar jag utsätta mig själv för denna känsla att inte räcka till. Att inte duga. Att hoppas så mycket att du tillslut blir helt knäckt när du inser att verkligheten springer ikapp dig. Hur räddar man sig själv från att falla? Hur länge ska du acceptera att folk bara spelar med dig? Vad gör man för fel?
Kommentarer
Trackback
