Marinablom

För det fanns stunder som jag lurat mig att det skulle bli vi två,
miljoner sätt jag övertygat dig att stanna kvar.
Jag håller andan nu och hoppas att du ändrar dig,
fast mina vänner skriker nej, nej, nej.
För ta mig an demonerna i ensamhet,
hur ska jag orka det?

Är det verkligen så att det vi hade aldrig kommer igen?
Får jag aldrig mera vara din vän?
Vem får nu vara din vän?
Vem blir kvar hos dig då?