Jag är hemma när jag är med er

Idag har det varit en jobbig dag med mycket tankar. Stressat 12 h på jobbet utan att ens hinna med att ta en paus eller äta nånting enbart för att hinna med alla och hålla tiderna. Så är det en kund som fullkomligt struntar i allt. Och där sitter jag och får ännu en gång göra om schemat och ringa och ändra kunder hit och dit. Till vilken nytta gör jag detta? För vem fan bryr sig om all den tid jag lägger ner? Typ ingen. Bara det får sina fransar så är dom nöjd. Jag tycker det är jättetrevligt att kunna ge service så som jag gör och till och med få göra kunderna fina. Men ibland brister det.

Jag måste erkänna för mig själv att jag är i en svacka. Alla misslyckanden, stora som små tar så fruktansvärt hårt på mig. Blir nånting inte som jag tänkt mig så är det mitt fel, oavsett vad. För ni vet när man försöker göra sitt allra bästa utan att lyckas? Du vill vara den personen som alltid ställer upp och finns där för alla. Men du klarar inte av det. Jag tror mig kunna prioritera rätt saker men ack så fel jag har. Jag trodde jag hade allt under kontroll. "Det löser sig, det här klara du." Men så gör jag inte det. Jag står där vilsen och rädd. Ser hur saker jag älskar rinna i mellan fingrarna på mig. De som har legat mig så varmt om hjärtat både länge och nyligen. Helvetesjävlaskit. Vad håller jag på med. Du är inte värd de där, men ändå står du där med världens jävla förväntningar och drömmar. Människor som gör och gjort mig så fruktansvärt lycklig, er är jag så oerhört ärad över att ha i mitt liv. Det gör ont att sakna säger man, men det gör ännu ondare att inte kunna ge tillbaka samma känslor till er som ni ger mig. Jag må vara en vilsen själ, men med ER mår jag som bäst utan att räcka till som jag vill. Ständiga tankar och känslor just nu. Men snart kanske, snart brister allt igen och jag får börja om på noll. Som om ingenting har hänt.


Bästajävlapojkarna

Det här med att säga hejdå. Alltså draaaa å bada så jobbigt det är. Det är nu man inser vilken vardag man trivs bäst i. Känslosam vecka för oss alla, det blandas med alla minnen och stunder man haft tillsammans och man kan inte sluta le åt tanken. Samtidigt som man är så fruktansvärt glad av att få lära känna dessa fantastiska människor. Så mycket glädje, kärlek och omtänksamhet i dessa människor. Obeskrivligt. Man kommer varandra så nära på så kort tid, tänk er själva att behöva säga "på återseende" till dina vänner utan att veta när nästa gång blir. Mmm jobbigt va? Kan rabbla upp huuuur mycket som helst egentligen, men fick iallafall spendera de sista dagarna i Sverige med grabbarna och de var så välbehövligt. Skratta och prata om allt vi varit med om. Haha alltså ni är fan bäst. Kärlek till er, vi ses snart igen boys! ❤️❤️❤️ 











Ta mig tillbaka

Utan tvekan. Jag hinner inte med. De här veckorna har varit en känslomässig berg-O-dalbana. Det är samma visa varje år. Men just nu värdesätter jag det mer än någonsin. Jag vet inte vem jag skulle vara utan dessa människor idag. Tänker tillbaka och ser att jag vuxit som människa. Hoppas jag?!? Jag vet kanske inte vad jag vill göra eller hur jag känner för vissa saker, men jag vet precis vad jag inte vill ha och göra. Det är jobbigt att behöva se förbi alla känslor. Men det skadar inte med en nystart, de behöver vi alla. Frågan är bara vart min resa ska sluta? Drömmer mig bort om verkligheten igen. Helvete så lätt det är att dagdrömma. Livet är så mycket lättare när du inte behöver göra en massa beslut. 

Du såg mig när ingen annan var där, och du lämnade mig som om inget hade hänt.

Vänta va, är det nu man ska lägga hela år 2015 bakom sig? Släppa allt som varit, alla känslor och upplevelser? Tveksam, detta kommer hänga kvar allt för länge. Att lära sig att inse vilka människor som hugger dig i ryggen och vilka människor som alltid kommer stå vid din sida. Vilka som tar dig för den du är eller vilka som man bara duger för stunden till. Det gör mig ledsen faktiskt, att jag ännu en gång inte kan lita på en del människor. 

Men som året ändå har givit mig mycket. Jobb, resor, glädje, skratt och en jävla massa minnen för livet. Lärt känna människor som jag aldrig någonsin vill släppa taget om. Tittar tillbaka på alla underbara bilder och gråter krokodiltårar. Fyfan vad fina vänner jag har. Ni & min familj är det dyrbaraste jag har. Er vill jag aldrig gå utan. Jag har år 2015 som ett jävligt lärorikt år, kom ihåg. Jag glömmer er aldrig. 

Ni där borta nånstans

Inväntar min separationsångest. Alltså ren jävla ångest. Depression. Stora frågetecken om varför man är kvar och gör det man gör?? Inser nu hur jag lever på moln. Ovanför vad som sker eller kommer att ske. Så jävla lätt att anpassa sig till den här vardagen. Full rulle, glädje, gemenskap och så in åt helvete mycket skratt. Nu förstår jag varför den här tiden på året går så fort. För att jag har kul i princip varenda minut av den. Man lever som mest nu, dör där mitt på våren, längtar på sommaren och börjar leva igen. Men den här gången kommer det vara minst lika jobbigt. Vill verkligen inte lämna denna sköna känsla av glädje. Tänk att man kan klicka så bra med personer som man aldrig i hela livet trodde att man skulle få lära känna. Personer som tar dig precis för vem du är. Detta får mig att tänka tillbaka på ett val jag gjorde som jag aldrig någonsin kommer ångra. 

Leva life

Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag känner just nu. Överstressade över allt som ska hinnas med, fixas, läggas ut och typ hinna med att leva lite själv också? Men ändå så känner jag något slags lugn känsla. Jag andas lugnt och tänker; det löser sig på något vis. Försvinner i mina drömmar och kommer på mig själv sitta och skratta, haha alltså hur underbar känsla?? Tänker på er fina människor som dagligen får mig att le och hur ni med öppna armar tar in mig i era liv. Hur ni visar uppskattning och ja, jag blir nästintill tårögd av att bara tänka på det.
Jag har slutat lägga energi på er fuckers, ni äckliga negativa människor som enbart tar energi av andra. No more shit här eller. Och det känns så skönt att lägga allt sånt på hyllan och faktiskt känna glädje i vardagen. Det var lääänge sedan jag faktiskt hade den känslan. Att det ska behöva vara så illa att man vill ge upp allt och de mesta inte går som man vill till att faktiskt kämpa och se hur allt vänder till de ljusa. Jag känner sån lättnad. Är det nu allt vänder? Eller lever jag i min egna lilla bubbla förbi verkligheten? Vet ni vad... I DON'T CARE. 

En dag vill jag känna glädjen i att gå upp på morgonen och vara stolt över mig själv för vem jag är


Tiden som varit. Den tiden som nu förblir världens bästa minnen. Det är totalt omöjligt att inte tänka tillbaka och le som en jävla idiot. Påminns dagligen om hur bra det var förr. Jag har världens bästa familj och vänner nu. Men ändå saknas nånting, den där känslan av att vara nöjd med sig själv finns inte där längre. Det är tungt. Vill inte sjunka längre nu. 

Sanningen svider idag


Äckliga jävla val man har gjort. Det är inte fören nu jag inser att jag inte gjorde det för min skull, utan för någon annans. Jag såg det först som en prövning att utvecklas i livet, våga göra något jag aldrig gjort förut. Det var kul i början, jag älskade att gå till jobbet. Träffa mina kollegor och göra folk fina och glada. Nu känns allt bara åt helvete, rent ut sagt. Ångest att gå upp på morgonen och ännu mer att gå och lägga sig. Vart tog glädjen & gemenskapen vägen? Vart tog jag vägen? 

Står där framför spegel och sväljer hårt. Blir rädd av att se på mig själv. Vafan hände? Hur kunde jag vara så blind för verkligheten? Jag har jobbat så in åt helvete, lagt ner så jävla mycket tid på det här. Till vilken glädje? Skatteverket? Er som stack? Till er människor som pratar om mig och sänker mitt rykte samt mig som person? Eller till alla er som inte ens sagt tack när jag fullkomligt struntat i mig själv & familjen för att ge er en fucking jävla tid. Det är inte kul. Jag trodde aldrig jag skulle sjunka såhär långt ner, men jag orkar snart inte. Jag är inte starkare än så att jag är till och med rädd att sluta. För vem är jag att tro att jag kunde klara av de här och sedan ge upp? Det är så uppenbart att jag måste bort härifrån, börja om på nytt. Lämna det som varit och gå vidare. Fan att jag ens gjorde det här valet från början. 

Gå bakåt och glöm nutiden

Svårt att se en framtid i detta läge. Vad hände med allt som varit? Raderat, det har aldrig hänt. Ey fuck på riktigt, det är så uppenbart hur bra jag mådde förr. Men å andra sidan så ska jag inte klaga. Då har jag iallafall något att tänka tillbaka på och le åt. 

För visst får man känslan av att man bara får ett visst antal bra dagar här i livet? Utnyttja dom väl, och med personer du tycker om. För nu är nog mina dagar slut. Jag klagar inte och vill inte heller ha något medlidande, utan jag har bara insett att det verkligen är så. Jag kommer aldrig få det jag vill ha. Ångesten sjunker för nu orkar jag inte ha några måsten eller förväntningar. Har det inte kommit förut vill jag inte ha det sen heller. Spela oberörd, och va glad för andras glädje och framgång. Mycket mycket lättare att hantera det så.

Aldrig mer

Förstår inte varför jag gång på gång försöker dölja sanningen. Att jag tänker bortom verkligheten och lever i min egna lilla värld. Det är fan illa. Att verkligen göra det som känns rätt för stunden, jag kan helt enkelt inte hata det. Men sååå många gånger som jag sänkt mig själv, känt på hur det är att vara på botten. Det får mig att vilja spy två gånger om. Varför i hela helvete utsätter jag mig själv att må så fruktansvärt dåligt? Men ändå så fruktansvärt bra. Det är en ond cirkel. Jag vet egentligen hur kul & glad jag blir av att bara vara nära. Men så Kommer verkligheten ikapp och jag stannat upp och inser själv vilken idiot jag är. Snälla släpp det, låt det vara som de är. Jag kommer alltid vara den som ser på när du är lycklig på annat håll. Utanför denna jävla bubblan jag själv har skapat. 

Den bittra sanningen

Alla dessa jävla förväntningar. Sprudlar upp i glädje och längtan om att det kan bli bra. Riktigt jävla bra. Det kan vara planerat in i minsta detalj, och man kan liksom känna känslan i kroppen. Men så som på en sekund så förändras allt. Ingenting blir som du tänkt dig. Alla planer och allt hopp om att det kan få kännas bra försvinner ännu en gång. 

Det är när man inser att dessa förväntningar & förändringar inte alls blev som man tänkt sig och att man totalt har tappat bort sig själv som människa. Jag vet knappt varför jag går upp på morgonen längre? 

Det är grov ångest över livet just nu. Vad vill jag EGENTLIGEN göra & vad i hela helvete håller jag på att slösa bort MIN tid på? 

Helvetesjävlaskit

Det är nog meningen att jag ska jobba så mycket att jag inte hinner med att ha en vardag. För varför skulle de göra mig lyckligare när jag ändå inte får/kan göra det jag vill? Eller okej, jag kan göra det men just nu skulle mina drömmar och val fucka upp det för en massa andra. Givande situation mina vänner.. Ännu tråkigare när det man trodde skulle bli bra blev så fel istället. Och att jag nu istället börjar ledsna på det jag jobbar med. Tyvärr. Både kropp & psyke börjar ge upp och det skrämmer mig rejält. Att ha ont i bla ryggen, vara stressad och inte kunna säga nej är ingen bra kombination. Jag brukar inte ge upp i första hand men nu tror jag att jag gör det snart. Det slår mig att det här kanske var det dummaste valet jag någonsin kunnat gjort. 

Kämpa för er som kämpat hårdare

Det är omöjligt att hålla tårarna inne ikväll. Ett år sedan beachlegenden Stefan "steffe" gick bort i cancer.. Som sagt så "kände" jag inte honom men att se han spela & skratta glatt för livet var en sån jävla mäktig känsla.
Vad är det då för mening med livet att en sån älskad människa på 41 år ska få lida så och lämna alla i stor sorg och saknad. Så in åt helvete stark resa han gjorde sista tiden att starta en egen insamling som än idag drar in pengar!!

Man gör det bästa man kan för att visa sitt stöd, ger pengar och hoppas på att det en dag ska gå att bota denna vidriga sjukdom. Bär nu mera alltid mina "fuck cancer" armband för att hedra alla er som kämpar dagligen. Ni är dom starkaste människorna. 

I detta fall, och många fler så känner jag att; varför klarar jag mig? Varför kunde inte jag få byta plats och istället låta en älskad människa få fortsätta leva sitt liv? Hur kan jag klaga på att jag haft en "dålig dag" när jag egentligen borde vara sjukt tacksam över att jag lever och är frisk. Så jävla vidrigt. När man vissa dagar till och med känner att det inte ens är värt att gå upp ur sängen för att allt känns jobbigt. Medan ni som drabbats vaknar upp starkare och gladare än alla andra för att ni faktiskt fick spendera en dag till i livet. Jag skäms över att vara den människan som ger upp så fort det blir jobbigt.. Nej ge mitt liv till den som behöver det bättre än mig. 







Från sagoland

Alla dessa grodor vi en gång kysst i hopp om att det ska förvandlas och bli en prins. Tänk er alla dessa gånger. Vilka höga förväntningar ni haft, och sedan blivit så besviken när det efter kyssen fortfarande var en groda. Inget fel med grodor, men när du väl tror dig hittat prinsen och det går från saga till mardröm så ångrar du dig lite. Eller gör du verkligen det? Kan man verkligen blunda så hårt för verkligheten att man lever på hoppet fortfarande? Absurt tänker du och försöker glömma, radera allt som en gång funnits där. Så blir du påmind om hur sagan började och du faller dit igen. Din jävla groda, varför får du mig fortfarande att le efter allt de här 

För djup för mitt eget bästa

Fascineras utav vad en del människor har åstadkommit och givit till oss andra i världen. Jag blir seriöst gråtfärdig av att tänka på att den fina trion Magnus, Brasse & Eva nu är tillsammans i himmelen och har alfabetslekar med varandra.  Men tänk, fem myror är fler än fyra elefanter lär ju vara ett av dom bästa barnprogram som gjorts! Så mycket glädje och lärorika timmar dom givit oss alla. Så att komma till himlen nu måste ju vara som att vara med i deras program, ellerhur?? Haha nej men förstå mig rätt, jag vill också kunna göra ett avtryck här i livet som kan bidra till något sånt här! Tittade på filmen "Jobs" igår och tänkte; tack Steven. Tack för att du inte gav upp din idé & vilja!! För vi alla älskar dina appel produkter. Speciellt mobilen som dom flesta ej kan leva utan!! Hahah på riktigt så sjukt tacksam för så himla mycket. Jag skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst, (glöm för guds skull inte Astrid Lindgren, mamma, pappa..!!) men jag vill också bli någon som alltid försökte och aldrig gav upp. Hur gjorde dom? Hur orkade dom alla motgångar?? Antar att målet sen vägde upp allt slit, men ändå.. Jag vill också. 

Det finns ingen väg tillbaka


Bägaren av känslor rann över. Total misär i kropp och själ. Helvete så pinsamt. Är det verkligen så illa att känna? Det är illa att gå runt på känslor och tankar utan att berätta. Men ännu värre att ta ut dig så hårt att du tillslut bryter ihop. Jag bröt ihop i fel tid, med den mest oväntade bredvid mig. Så jävla tacksam för att ni bar mig upp då, att ni lyssnade och brydde er. Chockad av händelsen, men alkoholen hjälpte ju bra.. Nu vet jag egentligen ingenting, men de hjälpte mig att inse vad jag ska se och vad jag inte borde se. Blunda,blunda,blunda. Du får inte känna. Känslorna på hyllan. Du vet precis hur det kommer sluta.

 Fast ändå står du kvar där och väntar, men med stängda ögon. 

Allt är över på en kort sekund

Jag vet jag klarar mig så bra ändå. Det är lättast att hantera allt på avstånd. 
Jag hade precis släppt allt som hade med det att göra, insätt att jag är den som kan gå ensam. Inga konstigheter. Och som där, när varken hoppet, orken eller lusten fanns kvar så kom den tillbaka, helt utan förvarning. Vem hade kunnat ana dessa känslor. Idag ler jag samtidigt som jag sväljer gråten i halsen. De är inte lätt att hantera. Men ännu svårare att inte förstå. 

Förklara varför de blev som de blev. Varför jag ännu en gång måste sluta tro på att det finns någon värdighet i det någon säger. 
Förklara för mig så jag förstår. Så jag kan lämna det bakom mig och gå tillbaka till där jag började, att jag inte längre orkar bry mig. 



 

Vackra ögon

Utan tvekan så måste jag stanna till ibland och inse vad jag är idag. Har så många att tacka som ställt upp & hjälpt mig under tiden. Men hey, det är faktiskt jag som står här och har startat ett eget företag. BOOM!!! Jag vågade chansa på nånting som egentligen kunde ha slutat för längesen. Ska jag vara ärlig trodde jag aldrig att det kunde gå så bra som det faktiskt gör idag. Jag har kunder varje dag och jobbar så pass mycket att jag går plus efter att bara ha jobbat med de här i 8 månader. Hur sjukt?? Jag älskar allt runt omkring mitt jobb, och att få göra människor fina med är så kul! Offrar många timmar, men se vad hårt arbete lönar sig i slutändan. Tänk att jag med kunde bli lite vuxen. Överväldigad av detta. Nu kör jag på så länge som de går. För vem vet till hösten kanske man har nått nytt på gång. Men tills dess kan jag stå här idag och vara lite stolt över vad jag åstadkommit. Bring it on biaaatch. 








Berätta vad de är

Sväljer sanningen. Det må göra ont. Samma som alltid. Det blev inte som man tänkt sig.
Vem fan sa att det är lätt att falla? Har du någonsin behövt försöka att glömma det som en gång fått dig att le? Det mina vänner, det är äckligt jävla jobbigt. Vet inte om det är orden eller handlingen i de hela som gör mest ont. Att ännu en gång vara den som står kvar för att ja, du dög inte. 

Är man med i leken får man leken tåla

Det ska inte finnas några ursäkter för att dölja sina känslor. Ibland mår man toppen och ibland mår man åt helvete dåligt. Anledningen behöver inte vara stor, men kan istället betyda mycket. Förklara då hur man hanterar dessa jävla frågetecken som dyker upp. Min vardag kan kännas sjukt vrickad, och det av anledningen att jag faktiskt inte förstår vad som händer. 
Så jag är så glad över er som står ut med mig, som står på min sida och som alltid får mig att le. 

Måndagen spenderades efter jobbet med att städa ur en lägenhet, hahah alltså att det ens kan vara kul?? Rätt människor säger jag. Skrattade, städade och prata skit. Skinande rent blev det, och efter det blev det till att prata framtid och gamla minnen, underbart! 

Kan ju inte påstå att jag har varit en glad lärka i veckan, vilka svackor jag haft.. Men en sväng till Uppsala har de blivit, bokat tid för brum brum, haft möte, och jobbat som vanligt. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0