Fredag
Igår blev det lite systermys efter att jag haft Josefina på besök som fick fina fransar! Luncha på brorsans & tog en glarre på det. Det är så himla kul att se hur stor Elise har blivit, duktig på precis allt och alltid glad!! Min lilla solstråle håller på och bli stor nu. På kvällen åkte jag och Caroline in till Uppsala, tittade på the other woman som var riktigt bra! Sen när vi skulle hem så mötte vi upp massa tierpare som skulle ut på skiva, hahha som det tog emot sen då när vi satte oss på tåget.. Menmen på lördag ska jag la bli full!
Så idag har jag haft en franskund och umgåtts med Elise. Sjukt tråkigt väder men vem orkar klaga på det egentligen? Nej grymt skönt med helg nu baaa yeaaah!
Spring för livet
I don't care
Go on and tear me apart
I don't care if you do
Cause in a sky, a sky full of stars
I think I saw you
Skulle kunna skriva en hel romanjävel, men det tjänar inget till. Jag känner så mycket, nästan för mycket. Borde inte hoppas så mycket heller men vad gör man inte när hoppet är den enda man kan gå på? Det kan känns så självklart och enkelt ena dagen och så fel och svårt den andra. Samtidigt skrattar jag åt mig själv, hur förtrollad jag faktiskt kan bli av vissa människor. Ni som får allt att kännas så lätt. Inga konstigheter alls. Det är som att det redan var bestämt. Bara tanken får mig att le. Kan inte sluta, vill inte sluta. Men så springer verkligheten ikapp mig och jag måste stanna mig själv. Visst, det blir inte alltid som man tänkt sig, men när man väl stöter på nått sånt här så kan man bara inte ge upp det. Inte en sån här stark känsla.
Veckans alla dagar
Hahah dra åt helvete vad det blåste idag när man skulle cykla hem från jobbet! Skratta åt mig själv för det kändes mer som att man rulla bakåt än framåt haha... Hela veckan är full med franskunder, två st varje dag förutom på lördag för då tänker jag vara full hehe. Men kul är det när man själv märker att man blir bättre och bättre! Så himla kul att få så mycket positivt sagt om mitt arbete också, det värmer i hjärtat! Fullbokad ända till inlämningen av kursen. Helt sinnes att det snart gått tio veckor sen jag började. Dagarna är så fullbokade att det känns som att det hinner gått 48h istället för 24. Men jag klagar inte, måste hålla tempot uppe nu!
Så jäääävla kul!!!
Mikket bla
Som sagt, det är jobbigt att falla
Beachpremiär!!
Premiär på beachen igår. Hur jävla underbart som helst! Åkte till Uppsala och spela turnering där, då man lottade lagen och spela först till 11 poäng. Himla kul faktiskt, och så får man lära känna en massa nya människor med! Älskar beachfolket i Uppsala. Så spontana och sköna hela högen! Underbart. Och fin bränna fick man med haha. Nej i sommar ska det fan bli mycket beach!! Hann även kika in på veteran-SM och heja lite på tierpsgubbarna. Som tillslut slutade på en fjärdeplats, bra jobbat!
Blev sen in
bjuden på en grillkväll hos bästis vilket fick avsluta denna sköna lördag. 
Du vet inte min historia
Det kommer alltid finnas dagar då det känns mer. Dagar man vill glömma och dagar man vill göra om. Alltid är det något som påminner oss om hur vi kände just då.
Jag skäms för att jag gräver ner mig själv så hårt vissa dagar, men så vänder det och jag accepterar helt enkelt hur allting är.
Nu har jag jobb, franskunder & lite roligheter att se fram emot. Måste fylla ut dagarna med nånting för att inte falla tillbaka. Jag lägger ner både hjärta och själ i allt jag gör nu. Får inte ge upp. Om några veckor är jag förhoppningsvis klar med utbildningen och då kan jag andas lite igen. Men tills dess ska jag ta dag för dag, måste samla ihop mig själv nu. Har jag klarat mig förut så gör jag det nu med. Så är det bara.
Premiär på ballen & ESC
"Det gör ont att inse att jag inte kunde göra dig till världens lyckligaste"
Känslor är ingenting man styr över. Visst är det lite skrämmande? Att inte ha någon som helst kontroll över det. Du kan inte bestämma vem du ska falla för lite extra. Vem som får dig att skratta fast än du precis sagt att du är arg. Eller vem som får din hjärna att bubbla över i tusen frågor.
Att falla gör ont. Jävligt ont. Du faller så hårt att du inte vet om du ska orka resa dig igen. Du ligger kvar där på botten. För jaa, det känns lättast så. Ingen behöver veta hur du känner, för då behöver du inte bli besviken när du väl får höra samma jävla svar igen. För kunde vi bestämma det så skulle det kanske göra lite mindre ont? Vi skulle kunna kontrollera fallet istället för att falla handlöst ut i nånting man tror kallas känslor.
Kämpa sa dom
Jag har inte ett dåligt liv, utan det är jag som är så totalt jävla värdelös att allt jag gör blir dåligt. Jag har nog aldrig haft sån ångest över mig själv förut. Finns det nånting jag klara av egentligen? Har tusen tankar om allting nu också. Orkar inte se framåt längre. Vad tjänar jag på det egentligen när det enda jag gör är att misslyckas? Jag vet att jag måste jobba hårt, men hur länge orkar man kämpa?
När "bryta ihop" är det enda som känns rätt då äre fan inte bra alltså. Jag försöker verkligen lägga upp en plan för hur jag ska klara av allt. Men nånstans där går det fel. ANDAS FÖRIHELVETE. En dag kommer du också ha tagit körkort och förhoppningsvis lyckas bevisa för någon annan att du är bra på det du gör så att jag också ska kunna få ett jobb. Men vägen dit känns nu mer som ett stup. The botten is nådd kompis
Det går inte att blunda för det du känner
Shit, kan det verkligen kännas såhär? Det har alltid funnits nånting, men nu är det mer. Jag kan inte gömma känslan, den är för stor. För den här gången är det annorlunda. Eller?
20-års fest för systrarna Forsberg & Valborg
.
Jag tittar igenom mina bilder och ler. Du kan alltid gå tillbaka till en bild och minnas precis hur du kände, vad du/ni gjorde och samtidigt se att även om det har förändrats någonting sen sist så kommer aldrig bilden göra det. Den kommer alltid ha samma historia som då. Otroligt. Jag låter bilderna säga sitt, det behövs ingen lång förklaring. Det är bara ren jävla glädje rakt igenom
kom ihåg det
Det var inte igår. Men oj vad det har hänt saker. Haft både med och motgångar på vägen men det är ju helt enkelt en del av livet. Till något roligt så har jag gått en fransstylistutbildning i början av april, något som vart väldigt spontant bestämt! Kände att det var en rolig utmaning, så nu är det 10 veckors hårdkörning som gäller innan jag ska göra mitt prov och få mitt diplom i slutet av juni. Är så tacksam för er alla som ställer upp som modeller under min utbildning, det värmer!
Ååh detta slutspel alltså, ALLTID lika roligt och sorligt varje gång. Vi har haft en lite svajig säsong men under slutspel så är det vi som glänser mest. Vi körde över Örkelljunga i kvartsfinalen med 3-0 i matcher och i semifinalen väntade seriesegrarna Linköping. Vi inledde segt och låg under med 0-2 i matcher. Och så händer det, vi vänder och det står 2-2 i matcher. Finns ingen bättre känsla än att få heja fram sitt lag till en seger, väl på plats i Linköping hejade vi så alla var hesa men det höll inte och vi åkte ut i femte avgörande match. För tredje året i rad i femte matchen. Så jävla surt. Tredje plats igen. Men vilka (vilken säsong) matcher dom har gjort våra grabbar, att se glädjen i det dom gör tillsammans är så häftigt! Vi vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Världens finaste killar! Att man får möjligheten att lära känna och dela glädje med så mycket människor är magiskt. Jag bara älskar det! Så det är självklart riktigt tomt i hjärta och själ nu. Vad ska man fylla ut tiden med nu när man har andats volleyboll i princip varje dag i sju månader? Den ständiga frågan jag ställer mig…
Man försöker alltid fylla sina dagar med minnen. Och att få dela minnena med världens bästa familj och vänner gör mig så otroligt tacksam. Jag vet att jag alltid har människor på min sida, människor jag kan säga allt till och som ställer upp till hundra procent. Ibland måste man acceptera att en del val i livet är jobbiga att göra, jobbiga att inse att dom gör ont. Men när man sen förstår hur mycket man har växt och blivit starkare som person så lättar det en sten i hjärtat. En del saker tar längre tid, och om jag nu kan få det jag vill så tänker jag vänta så länge som det behövs. Det finns ingen anledning att stressa fram någonting. För nu förstår jag hur långt jag har kommit, och hur långt jag kan gå. Varje del räknas, ni räknas. För utan er ser jag ingen anledning att kämpa vidare.
