Marinablom

tog mig lite tid att titta på idrotts galan som var nu ikväll. och jag måste ju säga att man blir ju lite tårögd av att se allas framgångar. det är så häftigt, att se vad en person har gjort för val här i livet. att verkligen lägg ner all sin tid och energi på att bli bäst på nånting som man verkligen tycker om! och så vinner man ett pris för allt jobb, glädje och alla upplevelser som man fått varit med om. det är verkligen mäktigt. och det fick mig att inse att man aldrig ska ge upp hoppet om de man älskar. för det finns dom som råkar ut för hemska olyckor och ändå så orkar dom kämpar vidare, för att sedan bli bäst. ni är otroliga!

"Jag är grymt stolt över alla tjejerna. Helen som fick en besvärlig nackspärr på lördagen men spelade trots smärta på söndagen. Men allra stolt är jag över tre tjejer. Marina, Erika och Félice. De var de tjejer som stod på sidan mesta dels av matchen och hejade fram oss till seger. Jag vet precis hur det känns att åka ca 70 mil och inte knappt få spela någonting. Ni ska veta att ni gör ett grymt jobb i alla fall. Vi är ett lag, utan er så vore vi inget lag!" // evelina coachen stenmarck

(jag var inte med och spelade den matchen, vilket jag är full förstående för!)
men dom där orden värmde mig ända in i hjärtat. ett lag är inte helt utan alla sina spelare. och då spelar det ingen roll om dom är på eller utanför plan. så kanske är det därför jag älskar att sporta/tävla. kanske är det därför jag aldrig kommer vilja ge upp hoppet om att bli bra. då man får en chans att glänsa tillsammans, och känna sig värd nånting.