Marinablom

jag faller isär. inuti mig själv är jag så ensam. så tom på ord. det går inte att förklara. man inser att människor inte vill veta av en. varför? varför blir jag så ointressant att folk fryser ut mig? ni säger ingenting till mig, utan jag får själv stå kvar där utan vetskapen om vad jag har gjort för fel. det felet som jag alltid gör? ska man då istället undvika det personer som faktiskt gör en glad? som får en på andra tankar och till och med får en att vilja leva. jag vet inte. när något betyder väldigt mycket för mig så vill jag inte förlora det. men allt verkar bara glida mellan mina fingrar och rinna ut i sanden. aldrig har jag väl känt mig så vilsen som jag gör nu.

 

så vad vill ni egentligen när ni staplar in i mitt liv, förändrar allt och gör mig så förbannat glad och sen bara ignorerar mig? vill ni krossa min själ, göra mig förvirrad och få mig att tro att allt jag gör är fel? i så fall, grattis. ni lyckades.