det kommer alltid vara du som räddar mig tillslut

att man kan sakna någon så fruktansvärt mycket. så mycket att det tillslut gör ont ända in i själen. den känslan är för mig obeskrivlig. man orkar inte längre stå emot utan ger bara upp. ger upp det hopp som en gång funnits där. jag vet inte vad, men jag är inte den jag var igår. jag kommer aldrig bli som förr. ärrad av livets gång inser man att ingenting varar för evigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0