Ser ingen anledning till att le längre

//Ni vet den där magkänslan man kan få då allting känns så jävla rätt. Man går och små ler utan anledning, för ja. Det känns ju så bra. Sådär äckligt bra som man själv aldrig trodde kunde ske. 

Man fastnar i sin egna värld och tror att det alltid kommer att kännas sådär. Man blir svag för minsta lilla. Och ja, det tar tid att erkänna det för sig själv också. För lång tid. Så lång tid att det bara är en själv som vet om hur det känns tillslut. 

Jag känner inte längre nån mening med att le för tillfället. Försöker förstå att människor går vidare, att alla dessa motgångar är ens egna fel. Och att människor faktiskt inte vill ha med mig att göra längre..//


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0