Marinablom

Ett år idag sedan du lämnade oss. 365 jävla dagar utan dig. Helt makalöst hur äckligt fort tiden går. Så står man här, på samma ställe som då. Det skulle ha varit som förut men nu är det annorlunda. Jag vill fortfarande inte förstå att du aldrig kommer komma tillbaka. Det gör så obeskrivligt ont i hjärtat att inte ha dig här på jorden längre. Du kämpade in i det sista, var alltid den gladaste och ville alltid alla väl. Världens finaste människa. Men så var du sjuk också. Men det hindrade dig AlDRIG från att LEVA ditt liv. Du tog vara på varje dag och gjorde det bästa utav det. Jobbade hårt, var ordförande i föreningen NHR, hade mysmiddag på fredagar, ville ALLTID vara med och fira födelsedagar, konfirmationer och framför allt min student. Jag är så fruktansvärt glad över att ha fått lära känna & ha dig i mitt liv under dom här 12 åren tillsammans. Att få tänka tillbaka på alla fina minnen och dagar vi haft. Läser gamla kort och klumpen i halsen bara växer. Vafan finns du inte kvar för? Varför skulle just du, som var så älskad av alla behöva lämna oss i sorg? Jag skulle mer än gärna byta plats med dig. Ingen tvekan. 

Du var visserligen mammas chef, och mamma din personliga assistent. Men det spelade absolut ingen roll. För vi blev en familj tillsammans. Ni ställde alltid upp och fanns där för oss barn & vuxna. Gav oss kärlek som om vi vore era barnbarn. Nej saknaden går inte att beskriva i ord. Tiden läker absolut inga sår, du kommer alltid att fattas. Men tiden vi fick dela är absolut det finaste vi har tillsammans. Den värdefulla tiden som inte går att ersätta.

 Du är också den som fick mig att inse att man bara får leva sitt liv en gång. Det finns ingen garanti på att du får tillbaka det du en gång haft. Allt är upp till dig, vill du leva ditt liv så måste du göra det nu. Motgångar & framgångar kommer att komma. Man vet aldrig när. Men dom gångerna livet känns hopplöst, och allt är värdelöst & det ända man vill göra är att ge upp,  så tänker jag på dig. Vilken jävla kämpe du var och vilken glädje du ändå spred. 

Vill inget annat än att ha dig tillbaka. Och jag hoppas att man nån gång ska kunna bota MS. För din skull så ger jag aldrig upp. 

- Yvonne Moberg 

Världens starkaste ängel <3