Spring för livet

I don't care
Go on and tear me apart
I don't care if you do
Cause in a sky, a sky full of stars
I think I saw you

Skulle kunna skriva en hel romanjävel, men det tjänar inget till. Jag känner så mycket, nästan för mycket. Borde inte hoppas så mycket heller men vad gör man inte när hoppet är den enda man kan gå på? Det kan känns så självklart och enkelt ena dagen och så fel och svårt den andra. Samtidigt skrattar jag åt mig själv, hur förtrollad jag faktiskt kan bli av vissa människor. Ni som får allt att kännas så lätt. Inga konstigheter alls. Det är som att det redan var bestämt. Bara tanken får mig att le. Kan inte sluta, vill inte sluta. Men så springer verkligheten ikapp mig och jag måste stanna mig själv. Visst, det blir inte alltid som man tänkt sig, men när man väl stöter på nått sånt här så kan man bara inte ge upp det. Inte en sån här stark känsla. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0