Marinablom

Inväntar min separationsångest. Alltså ren jävla ångest. Depression. Stora frågetecken om varför man är kvar och gör det man gör?? Inser nu hur jag lever på moln. Ovanför vad som sker eller kommer att ske. Så jävla lätt att anpassa sig till den här vardagen. Full rulle, glädje, gemenskap och så in åt helvete mycket skratt. Nu förstår jag varför den här tiden på året går så fort. För att jag har kul i princip varenda minut av den. Man lever som mest nu, dör där mitt på våren, längtar på sommaren och börjar leva igen. Men den här gången kommer det vara minst lika jobbigt. Vill verkligen inte lämna denna sköna känsla av glädje. Tänk att man kan klicka så bra med personer som man aldrig i hela livet trodde att man skulle få lära känna. Personer som tar dig precis för vem du är. Detta får mig att tänka tillbaka på ett val jag gjorde som jag aldrig någonsin kommer ångra.