När man inte längre orkar se på
Isolerar mig själv från omvärlden. Håller mig borta från människor för att jag inte vill störa eller vara till besvär.
Istället saknar jag dom som fan. Undrar hur dom mår och vad dom gör. Men inte vågar jag fråga eller berätta det.
Försvinner ännu en gång in i mig själv. Döljer allt som tynger och vandrar vidare..
Du kommer alltid finnas med oss i våra hjärtan. Sov så gott 💗
14 oktober 2012
Den här dagen kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta.
När en människas hjärta bestämmer sig för att ge upp och sluta slå. Det är fan obeskrivligt. Helt plötsligt kan ett helt liv bara avslutas. Jag hatar dessutom allt som har med slut att göra. Fan, fan alltså. Det är inte rättvist för fem öre. Tänk att det finns sjukdomar som verkligen ingen har botemedel mot, Cancer, MS, aids ja ni vet själva.. Jag blir så ledsen att dessa sjukdomar ens existerar. Ni är fan värre än krig för dom ska man faktiskt kunna lösta på ett eller annat sätt egentligen. Men med sjukdomar så går det bara inte, för ingen vet hur man ska göra.
Åh vad jag inte klarar av döden, att förlora en person. Tanken av att aldrig mer få se eller höra personen är så fruktansvärt skrämmande. Jag vill inte förlora någon. Även fast den dagen väntar oss alla i slutändan. Men låt oss då få leva friska och lyckliga.
-
I don't understand people and how they can wake up one morning and decide someone isn't important to them
Trogna jävla människor. Fuck you
Mellan raderna, en känsla av att vara hatad på båda sidorna.
ögonblicket då allt faller på plats
Var sak tar sin tid
"Och fast jag inte saknar dig, så känns det som att världen skulle rasa, om du glömde mig"
Ligger och lyssnar till Melissa Horns sköna stämma. Bara blundar och tar in allt jag hör. Det känns så bra. Så lätt att andas, men så svårt att leva. Man börjar grubbla över livets händelser. När ska det lätta? När ska oron försvinna? När ska man våga chansa igen..
Rädd för känslan av att vara lycklig
I think i'm afraid to be happy because whenever I get to happy, something bad always happens.
Lev livet helhjärtat
Texten här nedanför är tagen från en annan blogg som jag har följt under två års tid. det han skriver om nu är som taget ur mig själv, jag hade aldrig kunnat formulera det hela så bra som han gjort så därför visar kopierar jag det och låter er själva läsa det. så sjukt jävla bra. här är bloggen.
Vet du hur det känns när man flyger, högt ovan molnen? Man lever liksom på moln. Allt verkar glittra, och den lyckliga känslan i magen går liksom inte över?
Om du vet hur det känns så vet du också hur man faller. Handlöst, rakt ner. Du landar så hårt eller hur? Sen ligger du där på marken med ditt trasiga hjärta och svär för sig själv att du aldrig ska göra samma sak igen. "Aldrig mer ska jag falla så hårt"
Efter ett tag så reser du dig och borstar av smutsen från byxorna och plåstrar om ditt trasiga hjärta och din trasiga kropp.
Nästa gång någon ger dig ett tillfälle att flyga så flyger du inte lika högt. För du är rädd. Du är så rädd för att falla. Det gör så ont att ligga där på marken.
Du flyger lite lagom högt istället. Så att när du faller kan man bara borsta bort smutsen och försöka igen. Eller hur?
Du vågar inte ge din själ till någon annan. Du vågar inte lämna ditt hjärta i någon annans händer. Dom kanske tar sönder det.
Visst fungerar det. Du får ha kvar ditt hela hjärta och du slår dig inte när du trillar ner.
Men lever du verkligen?
Flyger du verkligen?
För att se glittret, för att leva i solen, för att se guldet vid regnbågens slut, för att känna den där underbara lyckliga känslan i magen så måste du flyga över molnen, högt högt upp. Man faller så jävla snabbt och landar så jävla hårt. Men när du väl flyger så är det tusen gånger ljuvligare. Tusen gånger vackrare. Du drömmer tusen gånger mer underbart än alla andra och när livet glimrar så skiner det finare och ljusare än för någon annan.
Jag lever mycket hellre helhjärtat och ärligt. Jag faller hellre tusen gånger mer än att leva en enda dag utan att ge mitt allt till andra människor. Jag kommer inte att nöja mig med "okej", jag vill ha någonting fantastiskt. Men för att hitta något fantastiskt så måste man falla många gånger.
Och jag faller hellre tusen gånger tusen (gånger tusen) gånger än att missa den där gången då det verkligen spelar roll.
Jag skulle vilja citera Mark Twain som en gång sa
"Dance like nobody's watching; love like you've never been hurt.
Sing like nobody's listening; live like its heaven on earth."
Vägra leva ditt liv halvdant.
Lägg ditt hjärta i allting du gör.
Först då kommer du att inse att himmeln finns här på jorden, just där du är, just nu.
Lev livet helhjärtat. Alltid!
//Alexandra I. I. Gillberg
Sanningen gör ont
Det verkligen skär i hjärtat på mig när jag tänker på alla jag saknar. Jag vet inte ens om ni saknar mig, men jag är helt säker på att utan er hade jag inte varit den jag är idag. Jag är så fascinerad av ödet, hur man kan möta personer från fjärran land och bara känna ren jävla lycka direkt. När man känner att valen man en gång gjort har fått en att komma dit man är idag. Obeskrivlig känsla. För om jag inte hade gjort "så" hade det "där" kanske aldrig hänt. Ja det kan fortsätta hur långt som helst. Men jag lever verkligen för det jag har fått varit med om. Fan. Fan vad jag saknar allt som hänt. Vrid tillbaka klockan, pausa livet där allt var som bäst.
Forever alone
När jag verkligen känner för att göra något riktigt jävla kul men så händer ingenting. Satan vad rastlös, damp och ångest jag får då.. trååååkigt. haha
annars då? hängt med en hög bakfulla människor, krossat i frågefeud och tittat på big bang theory. Haha lite socialt iaf, när inte värmen har nått att komma med nu..
Sitter och tittar på summerburst på tvåan nu och typ dör. Fyihelvete vilken upplevelse! Skapligt avundsjuk nu på alla som är där, läste precis också att en polare stod längst fram vid scen. Hur fränt?? Åh dit skulle jag vilja åka nästa år!
En fredag i juni
Igår var jag barnvakt till Elise, dock vare hon som ville göra lunch och säger "jag är bara åtta år och kan redan steka mina egna korvar!" haha så himla kul! Inte fel att ha två systrar till kock inte ;) sen baka vi även en rabarberpaj!
Fotbollstittande och kubbspel i månkis fick bli min kväll sen. Lördagens planer är ännu oklara som klara. Vad händer folket?
Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken Som du sa Det är dags att dra
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nått, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig
Ögonblicket då man inser att allt man en gång hade inte lämgre finns där
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Thorén bussines school in my heart
att sitta här och bara tänka tillbaka på allt som vi har fått gjort och upplevt tillsammans är helt underbart. det har varit så jävla kul, och fyfan vad vi har skrattat. eller vad JAG har skrattat! så otroligt mycket minnen det har blivit på dessa tre år! tänk första veckan då vi campa med ettorna och tvåorna från ce & cn, vi visste knappt vilka som gick med varandra men det spelade ingen roll. de vart till en kul grej ändå! och mycket mycket mer skulle det bli under årens gång! haha ja gud alltså :)
men att man nu måste börja intala sig själv att det här snart är slut inom några timmar är inte det lättaste. det som varit ens vardag och liv ska nu bara få ett slut. jag vill inte. jag vill verkligen inte lämna den där känslan av gemenskap och kärlek som vi har byggt upp. mina fina klassisar. alla otroligt fina människor på skolan. separationsångesten bara bubblar. för så mycket som jag har lärt mig, fått stöd och vuxit som människa går inte att beskriva. jag började som ett frö och har nu snart blommat upp. helt otroligt vad mycket man har givit och fått tillbaka. jag älskar er alla! ♥
En del av mitt liv, nu och för alltid.
Det slog mig nu att för två år sedan, 14-16 maj så var vi tjejer i väg på vårt sista mästerskap i volleyboll för flickor u18 i Katrineholm. Den känslan, upplevelsen, spelet, folket, erfarenheten är så förbannat unik att det knappt går att sätta ord på det. Det är bland det roligaste jag har fått varit med om i mitt liv. Och jag har aldrig mått så förbannat bra som jag har mått före, under och efter en sådan grej. Helt sjukt vad med energi man får. Man växer och utvecklas som människa, man får lära känna personer för livet och jaa, det är helt enkelt underbart. Det är vid sånna här tillfällen jag verkligen lever ut till hundra procent. Alla våra Stockholms cuper och mästerskap, det är nått jag alltid kommer att bära med mig! Göteborg, Katrineholm I love you!
Åh vad jag vill ha det tillbaka. Vara liten igen och bara må. Känna glädje och lycka på riktigt. Vara den man var då. Och känns att livet var värt att leva. Saknaden för detta är så otroligt stor att hålet aldrig kommer att fyllas igen. Jag älskar er, mina tjejer, ledare, tränare, spelare, kompisar. Tack för att jag fick vara med om allt detta. Tack
I resten av mitt liv
Nu eller aldrig
