Marinablom

Have you ever just stopped and realized that if you hadn’t met a certain person in your life, your life would be completely different.

Börjar förstå ännu en gång varför jag från början lagt detta bakom mig. Det som får en knäsvag en gång, men nerslagen tusen gånger. Så jävla svårt att hantera det. Håller det bäst på avstånd, i mina drömmar. För i verkligheten vet jag inte hur det fungerar. Det bara skrämmer mig hur snabbt det går. Från början till slut.

Jag vet precis varför jag är så deppig. Samma visa varje år så att säga.. Säsongen börjar närma sig sitt slut och då kommer den obligatoriska frågan upp; vafan händer nu då?! Ett stort jävla hål öppnas och helt plötsligt så får man en massa tid ÖVER. Så jävla värdelöst. Vill alltid ha volleyboll i min vardag. Oh vad man skulle må!! Längtar nå otroligt över att få sätta tårna i sanden och spela lite Beach nu. Alltså det är fan livet!! Saknar alla människor gör man också.. Föööör mycket. Vi volleybollare är som en enda stor familj, och alla är välkomna att joina den! Så nog saknar man folket alltid. Vardagen blir så förbannat tom helt enkelt..

Det är inte utan tvekan att tanken finns där. Att bara släppa allt som är och lämna landet för nånting helt annat. Nytt land, nya människor, nya upplevelser. Tänk att få förgylla vardagen med mer liv bara.

Läser igenom blogg efter blogg, tittar på bilder och bara ler. Fan så jävla ballt. Jag vill också våga göra det som dom gör! Våga släppa taget och utforska världen. Alltså DAMN, fatta att kunna gå ner till stranden varje dag och spela beachvolley? Liiiiivet. Jag blir helt till mig. Tycker alla som åker iväg och pluggar verkligen är grymma! Skulle också vilja göra det men inte fan har man hjärna till de inte haha.. Men fatta ballt att bo i tex USA, ingen dag är sig annan lik typ. Sen känns det som att människor respekterar varandra på ett helt annat sätt där borta också.

Har verkligen hamnat i en drömbubbla. Orkar inte med verkligheten. Så jävla trist och grå. Att man kan vara så känslokall. Tror ni seriöst inte att jag också ha några känslor? Otroligt jobbigt. Alla dessa krav och pressen man har på sig knäcker en totalt. Jag vet själv att jag inte är duktig. Är sämst för att jag inte har något "riktigt" jobb och ännu värre, att jag inte har något liv. Haha seriöst, undra hur många gånger man får höra det? Det kanske inte tar första gången, men andra gången sitter det där som ett ärr. Så vart tog den där glada jäveln vägen? Fan måste hitta tillbaka, det här funkar inte. Jag har inte gett upp än, men jag orkar bara inte kämpa för tillfället.

Att uppskatta det som står en närmast hjärtat. Mina vänner och min familj. Obeskrivligt mycket kärlek till er!! Så mycket som ni betyder och gör för mig gör mig tårögd! LOVE

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på er människor som jag en gång lärt känna och funnits i min vardag som bara tynar bort. Det gör ont när man inser hur snabbt det kan gå. Att inte prata på några dagar, som sen blir till månader och år. Det krossar både hjärta och själ. Och jag skäms att jag själv inte vågar höra av mig.. För när man väl gör det så känns det ändå som att det var igår man prata sist. Jag ska skärpa mig, jag ska höra av mig och visa att jag saknar er. För det gör jag varje dag! Och ni kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta oavsett vad <3

Nobody sees - nobody knows
We are a secret - can't be exposed
That's how it is - That's how it goes
Far from the others
Close to each other
That's when we uncover

Försöker förstå mig själv hur jag känner. Tolka mina känslor på ett sätt som man kan beskriva det på. Obegripligt. Det är så svårt att sätta ord till det jag känner just nu. Jag vill känna närhet. Flyga på moln. Men vågar inte släppa in någon. Ändå så vill jag ha det där jag aldrig kommer få. Kanske därför det lockar så mycket? Strävan efter att få kalla någon för sin. Men så tar rädslan över och man ramlar ner på jorden igen. Fan skärp te ra.

Känslorna är blandade. Man går ner på botten men lika fort upp på toppen. Man tänker, analyserar och funderar. Ibland orkar man inte bry sig bara.
Ändå vill man tro på dom där slitna orden, våga tro att dom faktiskt har en mening. För vad är egentligen äkta nu för tiden? Hur långt kan man spela utan att bli sårad? Hur vågar man ha förväntningar utan att bryta ihop totalt om det inte blir som man hoppats?

Alltid denna ständiga rädsla. När ska nästa gång bli mer annorlunda än den förra? Låt mig bara få känna den där trygga känslan igen.

Att inse hur mycket en dag kan betyda är mäktigt. Från en dag till en annan. Ingen kommer vara som igår. Alla är det speciella på sitt sätt.
Och det kommer alltid finnas dagar som aldrig lämnar våra hjärtan, och dagar vi helst bara vill glömma.

Det är svårt att glömma dagar då man skrattat, älskat & gråtit igenom. Dagar man mött människor och upplevt minnen man sent kommer glömma. 365 dagar om året, en dag, som aldrig kommer åter.