Slå mig hårt i ansiktet
Jag har satt mig i en sån bisarr situation att jag knappt vet själv varför jag ens utsätter mig för det. Det enda alternativet till att jag tackar ja är att jag måste tänka att det blir en ny erfarenhet i arbetslivet och att det är en bra prövning att våga prova nånting nytt. Men sen alltså... Jag går bara och väntar på att nån dag bryta ihop totalt. Varför, varför känns det så tungt för? Visserligen vet jag precis vart felet sitter. Så jävla piss off att jag känner så som jag gör. Jag förlorar både en del av mig och en komisk kompis relation. Nej vafan, jag klarar det inte. Och inte kan jag förmedla det i ord heller. Svårt att få svar på sina frågor känner jag. Hade jag vetat det den där utgången i januari att det skulle sluta såhär hade jag vikt av direkt. Klarar inte av att känna mig felaktig, att känna hur nån som alltid fått mig att bli glad nu plötsligt inte vill vet av en. Det som förut bara fanns där utan att man ens märkte det på de sättet. Då var det absolut inga konstigheter. Vägen gick åt samma håll. Nu viker den bara av. Så av vilken jävla anledning måste det sluta såhär för? Jag vill inte ha det så
Svag på insidan
Det är så logiskt alla fattar utom jag. Känner mig som ett frågetecken. Helt jävla tom. Tom på precis allt. Jag trodde mig kunna stå emot men fan så fel jag hade. Visste jag redan från början att jag skulle förlora så mycket hade jag inte ens öppnat käften från början. Dra tillbaka tiden och låt det vara som det var då. Vänner.
Så nära men så långt bort
Försöker förstå. Försöker finna ord till det. Ni vet den där känslan som från ingenstans plötsligt kan dyka upp och vänder upp & ner på precis allt. Du ler åt så små saker att du tillslut måste skratta åt dig själv. Ta vara på den stunden, och kom ihåg hur det känns när man går från nedstämd till glad på två sekunder. När mungipan åker upp och du inte kan sluta le. Glöm inte bort de stunder som fått dig att känna glädje. 
Ger upp
När man känner hur allt går emot en, att för varje försök du gör så misslyckas du två gånger om. Min vanliga otur. Jag är inte skapt för att lyckas. Allt går åt helvete. Kan inte håll känslorna i styr. Man gör allt och lite till men ändå så slutar allt i en jävla röra. Stressad och förvirrad. Är det så konstigt då att man vill ha tillbaka den där trygga känslan. Känslan som fanns där och gav en hopp om att morgondagen skulle bli bra. Man inser tillslut att det inte är värt att kämpa längre.
Jag säger inte att jag har ett dåligt liv, eller att det är någon annan som får mig att må dåligt. Utan det är jag. Det störta problemet är jag själv. Finns ingen som jag hatar så mycket. Det gör på riktigt ont att jag sårar mig själv på det sättet. Att jag tillåter mig själv att falla och inte resa mig igen. Måste bort. Bort här ifrån. För här hör jag inte hemma längre.
Jag vet att det aldrig kommer bli nånting, men ändå så vill jag att du stannar
Sundsvall i mitt hjärta
På riktigt, jag tänker fan inte åka hem. Jag mår så fruktansvärt bra här uppe i fina underbara Sundsvall. Läget på allt är så jävla perfekt. 15 min in till stan, 50 M ner till våran egna strand. Lägg på 200 M och vi kommer till storstranden och campingen som våra släktingar bor på när dom är här och hälsar på. Att få vakna upp här i stugan och det första du ser är vattnet. Alltså jag är helt frälst här uppe. Jag svävar på moln. Så underbart är det. Jag önskar jag kunde dela med mig av känslan för då skulle ni förstå vilken separationsångest jag får varje gång jag måste åka hem. Så mycket fina minnen och stunder jag har fått här. Blir nästan rörd av själva tanken. Att kunna åka till ett ställe och känna så mycket ro och kärlek till allt. Det är underbart. Nu mår jag som bäst.
Just nu ligger jag ensam ute i min och Maddes egna lilla stuga och tycker att det är sjukt tråkigt och tomt utan min syster vid min sida. Första gången på typ tio år som jag åker upp utan henne. Förstå så tomt! Tur att man har två till syskon här uppe redan! Men fick med mig farmor, farfar, Amanda & Viktoria iaf. Så idag har vi hängt på stranden, grillat & spelat minigolf och bara njutit av livet.
You can’t start the next chapter of your life if you keep re-reading the last one.
Det finns så mycket sanning i den meningen. Att alltid gå tillbaka och tänka hur det var förr. Hur bra man faktiskt mådde då. Lätt att säga till någon annan att den måste gå vidare. Men vad gör man när det förflutna plötsligt dyker upp från ingenstans. Hur hanterar man det då? Det kan vara en känsla, en bild, en plats, ett minne bara som plötsligt får tiden att stanna till för en sekund. Man inser att den historien inte har ett ordentligt slut. Är det därför vi fortsätter att läsa det kapitlet i livet? Ältar och försöker förstå varför det blev som det blev. Hur någon okänd människa tex kunde få en att glömma allt annat och bara le av glädje för en stund. Är det därför det är så svårt att släppa det som varit? Dom personerna som en gång fått en att skratta så tårarna sprutat, eller bara funnits där vid din sida oavsett vad.
Vi har nog allihopa en sån person i våra liv, den vi alltid kan falla tillbaka till. Den som vi aldrig trodde skulle betyda så mycket i slutändan. Och som vi aldrig vill förlora. Men tiden går, livet går vidare och även om man vill det eller inte så glider man sakta ifrån varandra på nått vis. Fast på nått underligt sätt, så finns dom ändå kvar i en själv. Långt där inne kommer dom alltid ha en plats. För trots allt så vill vi ha det som förr, med den känslan av ren glädje.
Lämnar verkligheten bakom mig
Man krigar på i vardagen, åker från ett jobb till det andra. Får skit för att man inte har tid när som helst. Men ursäkta att jag också försöker ha ett liv här.. Umgås efter att ha kollat i kalendern om när man har tid. Hur sjukt är inte det?! Man vill hinna med så mycket men måste tyvärr prioritera jobbet först. Värdelöst. Spyr nästan när jag hör ordet jobb för tillfället. Det suger så mycket energi ur en. Nej, det känns bara jobbigt att behöva stressa mellan två jobb nu känner jag.
Så nu åker jag bort i några dagar. Bort från alla jävla måsten. Bort från allt som har med planering att göra. Nu är det spontant som gäller. Göra det som faller en in i smaken. Umgås med min fina familj. Det mina vänner, det är fan underbart att få känna så.
~
Efter alla gånger man fallit men ändå rest sig igen. Tagit sig från botten till toppen. Och tillslut insett att man efter alla lögner & skit nu är tusen gånger starkare ensam.
När det man aldrig trodde skulle hända händer så går det bara inte att släppa det
Att det kan göra så förbannat ont att känna. Men ännu ondare att försöka glömma hur det känns.
Aj
Humöret var på topp. Jag verkligen kände mig riktigt jävla glad. Den magkänslan alltså! Meeen som på två röda fall jag tillbaka igen, det minsta lilla fick mig att totalt såga alla bra känslor jag hade. Jag kände så stor saknad av att få ha det som förr. Inga konstigheter alls, bara ren glädje. Nu känns allt så fruktansvärt komplicerat. Allt jag gör och säger blir liksom fel. Hur orkar jag utsätta mig själv för denna känsla att inte räcka till. Att inte duga. Att hoppas så mycket att du tillslut blir helt knäckt när du inser att verkligheten springer ikapp dig. Hur räddar man sig själv från att falla? Hur länge ska du acceptera att folk bara spelar med dig? Vad gör man för fel?
Vad vet du egentligen?
För eller senare, det kommer alltid fram tillslut
Jag har ingen aning. Hur vet man? Går det ens att veta egentligen? Lika förvirrad varje gång. Kanske är det därför jag alltid lyckas fucka upp det. Gör det svårare än vad det faktiskt är? Allt känns så komplicerat. Funderar och analyserar alldeles för mycket. Liksom ibland får du bara en chans. Varför ens fundera på att INTE ta den? Tänk på den nästa gång du tvekar. Det enda jag tvekar över är känslor. Ingen kan väl ändå känna nått om mig. Så vare bra med det..
Men nånting som jag tycker är oerhört jobbigt är när man inte får ett riktigt avslut på saker och ting. Visserligen HATAR jag alla slags slut. Det kan göra så fruktansvärt ont. Men det gör nästan ondare att inte veta hur saker ligger till? Den kan man grubbla på länge. Vart står vi varandra i våran "relation"? Nej helvete alltså. Orkar inte grubbla. Har du en gång kommit in i mitt liv så släpper jag dig bara inte, så äre. Du kommer alltid ha en plats hos mig. Ni som en gång fått mig att le, delat ett minne med eller upplevelse. Alla underbara människor som jag mött & fått lära känna. Er tänker jag på varenda jävla dag. Det är ni som får mig att orka tänka positivt.
Spring för livet
I don't care
Go on and tear me apart
I don't care if you do
Cause in a sky, a sky full of stars
I think I saw you
Skulle kunna skriva en hel romanjävel, men det tjänar inget till. Jag känner så mycket, nästan för mycket. Borde inte hoppas så mycket heller men vad gör man inte när hoppet är den enda man kan gå på? Det kan känns så självklart och enkelt ena dagen och så fel och svårt den andra. Samtidigt skrattar jag åt mig själv, hur förtrollad jag faktiskt kan bli av vissa människor. Ni som får allt att kännas så lätt. Inga konstigheter alls. Det är som att det redan var bestämt. Bara tanken får mig att le. Kan inte sluta, vill inte sluta. Men så springer verkligheten ikapp mig och jag måste stanna mig själv. Visst, det blir inte alltid som man tänkt sig, men när man väl stöter på nått sånt här så kan man bara inte ge upp det. Inte en sån här stark känsla.
Som sagt, det är jobbigt att falla
Du vet inte min historia
Det kommer alltid finnas dagar då det känns mer. Dagar man vill glömma och dagar man vill göra om. Alltid är det något som påminner oss om hur vi kände just då.
Jag skäms för att jag gräver ner mig själv så hårt vissa dagar, men så vänder det och jag accepterar helt enkelt hur allting är.
Nu har jag jobb, franskunder & lite roligheter att se fram emot. Måste fylla ut dagarna med nånting för att inte falla tillbaka. Jag lägger ner både hjärta och själ i allt jag gör nu. Får inte ge upp. Om några veckor är jag förhoppningsvis klar med utbildningen och då kan jag andas lite igen. Men tills dess ska jag ta dag för dag, måste samla ihop mig själv nu. Har jag klarat mig förut så gör jag det nu med. Så är det bara.
"Det gör ont att inse att jag inte kunde göra dig till världens lyckligaste"
Känslor är ingenting man styr över. Visst är det lite skrämmande? Att inte ha någon som helst kontroll över det. Du kan inte bestämma vem du ska falla för lite extra. Vem som får dig att skratta fast än du precis sagt att du är arg. Eller vem som får din hjärna att bubbla över i tusen frågor.
Att falla gör ont. Jävligt ont. Du faller så hårt att du inte vet om du ska orka resa dig igen. Du ligger kvar där på botten. För jaa, det känns lättast så. Ingen behöver veta hur du känner, för då behöver du inte bli besviken när du väl får höra samma jävla svar igen. För kunde vi bestämma det så skulle det kanske göra lite mindre ont? Vi skulle kunna kontrollera fallet istället för att falla handlöst ut i nånting man tror kallas känslor.
Det går inte att blunda för det du känner
Shit, kan det verkligen kännas såhär? Det har alltid funnits nånting, men nu är det mer. Jag kan inte gömma känslan, den är för stor. För den här gången är det annorlunda. Eller?
surprise
When you want somebody so bad that you miss the point that he is already taken. You want something that makes you so damn happy everytime. But all you do is trying to forget that special feeling he’s giving you, because you know how sad you’ll be when you realize that it was only you who felt that way.
And at that point, you are giving up on everything
And yeah, at the end of the day all you want is someone who make you smile even when you’r feeling down.
Ett år till att tänka tillbaka till
Man vet hur fort tiden går, ändå blir man lika chockad när man inser att det snart har gått ett år sen sist. Hur annorlunda allting var då jämfört med nu. Inser att allt annat går vidare medan en själv står kvar på samma ställe. Gamla känslor sitter kvar och gör sällskap med dom nya. Det går bara inte att släppa det som varit.
Förra året den här veckan var det en jäkla massa planering. Min 20 års dag skulle bli perfekt, vilken den nästintill blev också. Helt klart en minnesvärd dag! Nu fyller jag 21 på söndag och ska få fira den dagen nere i Aspenhallen med en volleybollmatch! Tråkigt kanske en del tycker men för mig känns det jävligt bra! Det är ju ändå där jag nu för tiden är som gladast. Jag vill fortfarande ha den där perfekta känslan över dagen. Planerar in i det sista även här. Och jaa, det kommer bli legen.. Wait for it.. Dary!! Om jag får som jag vill. Så var man där igen... har alldeles för höga förväntningar. Erkänn själv hur jävla ont det faktiskt gör när det sen inte blir som man tänkt sig.
