Känslor i tusen bitar

Den här veckan ville jag bara bryta ihop. Så in åt helvete mycket känslor som spökat. Grabbarna åkte hem till USA och att säga hejdå är aldrig lätt. Separationsångest delux. Och när man får höra hur uppskattad man varit och inse att nu vet jag inte när jag får träffa den här människan igen. Den gör riktigt ont. De sprider så mycket glädje i vardagen, så ja det blir alldeles för tomt nu. De blir liksom en vana att ha dom här, att dom frågar hur man mår och dela glädje tillsammans. Finaste grabbarna.  

När man inser vad det är som får en att gå i tusen bitar, du vill ha en förklaring. Det är saknaden som gör ont. Du försöker dölja det men så rinner allting över för att det blir för jobbigt. Helvete, så fuckade du upp det igen. 

Men firat påsken har vi väl hunnit med. Påskmat och massa påskägg, fint sö. Myst med mina underbara syskon! Varit ut på bj med Caroline & Amanda vilket var grymt kul!! Lär göras om. Var även en sväng till Gävle på inflyttningsfest! Så ja, nu hoppas jag på en vecka då jag kan få reda ut lite saker på. Andas marina. 







😻😻😻

"Blicken du inte vill glömma. Helvete alltså. Du vill bara ha mer av de förbjudna. Måste nypa mig, ta mig tillbaka till verkligheten. Fast å andra sidan så har du absolut ingen aning om vad som händer?"

Word




Alla de små sakerna

Några få uppmuntrande ord så som "de kommer du fixa", "du är så duktig", "du är så snäll" 
Såna meningar som säger nånting om ens personlighet. Kan leva på det i år! Att få höra att någon faktiskt bryr sig. Tanken får mig att gråta, så fucking fina människor jag har i mitt liv. Helvete så nöjd. Vill ge er allt och lite till för det ni gör för mig. 

Tierp volley ♡♡♡

Jag vet egentligen inte hur jag skulle klara mig utan volleybollen. Utan den hade mitt liv varit helt annorlunda. Så mycket minnen, stunder och framförallt GLÄDJE. Blir känslomässigt rubbad, allt på en och samma gång. Saknar människor och allt man fått varit med om. Liksom, de är så himla rätt val. Om jag ändå kunde visa min tacksamhet till allt. Så glad. Ingen går glömd, ni finns alltid hos mig. 
KÄRLEK TILL ER ALLA.




Tack för din tid

Glädjen jag känner är när jag ser tillbaka på tiden som varit. 

Hänger läpp på riktigt idag. Saknar så jag får ont i hela kroppen. Ni som alltid sprider glädje och kärlek omkring er och som fått en speciell plats i mitt hjärta. Utspridda över Sverige och världen nu. Jag vill ha er här i min vardag, jämt. 

Det är omöjligt att veta innan, men visst är det läskigt när du träffar en person som du trivs så jävla bra med. Som får dig att känna dig trygg i alla lägen. Någon du nu har svårt att se ditt liv utan? Någon så oförutsägbar att du gång på gång måste påminna dig själv om att du faktisk en dag måste lära dig att leva ändå, utan den vid din sida. För hur klarade man sig innan den här personen? Kommer jag någonsin våga lita på nån annan igen innan jag måste göra samma sak igen, börja om på nytt. 

Svaret är inte allt

Ler du för att du är glad, eller är du glad för att du ler? Så länge du befinner dig i det här härliga tillståndet, är svaret på den frågan oviktigt

Aldrig utan mina systrar

Hur kul är det inte när andra kommenterar att Elise är precis som mig när jag var liten?? Det är som att se sig själv för 10 år sedan. Lika sprallig, flummig och glad. Hahah tycker det är så kul!! Att vi och andra kan finna så mycket likheter mellan oss fyra.
Jag är så grymt tacksam över mina systrar. Dom vackraste och godhjärtade systrarna. Ni får mig alltid att skratta och må bra. Även fast det ibland kan bli andra världskriget oss i mellan. Syskonkärlek säger dom.. 

Men det är riktigt svårt att sätta sätta ord för hur stolt jag är över er. Varje dag förundras jag över det ni lär er & kan. Snart gråter jag också för att jag tänker på hur jävla mycket jag älskar er, obeskrivlig kärlek. Jag kan vilja ge upp hoppet ibland, men vänder man blad och inser vad man har så finns det inget som trycker ner en. Mina älskade systrar, jag ska göra allt och lite till för er. Love you 











De kommer aldrig hända igen

Jag måste utstråla en helt annan personlighet än vad jag själv tycker att jag har? Jag försöker alltid hjälpa och tar på mig hundra saker samtidigt för att underlätta för andra. Vill verkligen att alla ska vara nöjda och glada. Men just nu börjar jag seriöst fundera på om de är värt de? Är de min tid jag ska slösa bort för att ingen annan orkar göra det och sen inte ens få ett jävla tack för det?? Jag kanske bryr mig om folk lite för mycket ibland. Kan man säga så? Ärligt talat så är jag så fruktansvärt jävla less. Känner ingen som helst glädje i de jag gör. Djup jävla svacka har jag hamnat i. Det är som att livet gav mig en käftsmäll och påminde mig om att inte bryta ihop utåt. Blanda inte in andra i dina problem som du själv har skapat. Allt sitter i mitt huvud. De är liksom förstört för längesen. Att se sig själv ge upp hoppet är bland de tragiska jag någonsin har yttrat mig om. Hatar att säga det, men jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli eller kännas annorlunda. 

Och aldrig har känslan av att lämna allting här varit större. 

Oh



Typ det bästa smset jag någonsin fått. 

Vackra ögon

Snacka om att december blev en riktig jävla gria månad att jobba. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle gå så "bra" för mig och mitt företag. Tappat hakan varje dag över alla som vill komma till mig. Över hur fina arbetskamrater jag har. Över att människor får mig att våga fortsätta. Inte fören nu jag har inset vilket jävla stort steg jag faktiskt har tagit. Helvete alltså. Långa dagar blir det. Men sliter jag på nu så får jag ut min belöning sen. Det gäller att inte bryta ihop på vägen dit. 





Just så är det




Ur boken jag en gång läst

Jag trodde inte att jag kunde känna igen. Ville helst tränga bort känslan av att tycka om någon. Håller det helst för mig själv, på avstånd. För ja, det är lättast att hantera det då. 

"Att känna glädjen i hela kroppen av att bara se en människa. Veta att den mår bra, och att den klarar sig så bra utan dig. När du själv går i tusen bitar utan den. Är du glad är jag glad. Men att jag inte är anledningen till de är nånting jag får leva med. Hårt. För de du gav var det finaste jag skådat. Underbar känsla. Känslan av att känna sig sedd. Känna att du kan vara dig själv i alla lägen. Ännu hårdare när det känns så jävla rätt att du inte vill släppa taget, men att du kanske borde för att orka gå vidare. " 

Res för att du kan

I skrivande stund känner jag så mycket. Jag inser att det finns tusen saker jag verkligen vill göra i livet. Nog för att jag har gjort mycket kul och oväntade saker redan, så är det inte ens i närheten av vad jag drömmer mig bort till. Ibland måste man släppa taget, ta steget och verkligen lägga ner energi för att vissa saker ska bli av. Och det är såå värt det i slutändan! Det gäller bara att bestämma sig när man ska börja.

Jag vill ut och resa, se världen och lära känna människor. Jag vill utvecklas som människa. Känna ro i själen. Finna lyckan i att vara någons. Känna att ingenting kan stoppa det JAG vill. 

Aldrig utan er






Börjar på riktigt att gråta när jag tittar på bilder på mina systrar. Jag är så in åt helvete stolt över er. Kärleken till er går inte att beskriva i ord. Att Madde är så duktig på typ allt, börjat plugga och samtidigt ta hand om sin storasyster (HAHA lillmorsan) Elise som får mig att tappa hakan för att hon är så duktig, omtänksam och helt underbar som människa. När jag ser dig så ser jag en liten mig i dig. Och så vårat minsta hjärta, Ester. Din resa har bara börjat, men du ger oss alla redan så mycket kärlek!!  Och jag är så grymt tacksam för att jag får vara eran storasyster. Jag ska göra allt jag kan för att ni ska få må bra och vara lyckliga. Mina älskade syster. ❤️❤️❤️❤️

Finito.

Nu känner jag för att skriva en hel jävla bok. Har så mycket tankar som dagligen snurrar i skallen. Vill egentligen bara förstå varför.. Varför får jag den känslan? Ni vet när ni trivs så himla bra med en människa, inga konstigheter. Du får vara den du är. Du öppnar upp dig utan att ens tänka på varför, just för att de känns så lätt. Och du vågar lita för en stund. Men så börjar man om igen, du tvivlar på dig själv och står tillslut där som ett fån. Nu ger jag upp igen. De är slut på att försöka mer. En gång för mycket sen sist. Fan, lär dig nån gång. Det gör mer ont för varje gång du misslyckas. 

FUCK CANCER

Idag slutade en kämpes resa. En människa som har byggt upp en stor insamling när det varit som jobbigast. Tårarna kommer och man inser att livet är alldeles för kort. 
Det är så tragisk. Äckliga sjukdom. Man blir liksom tom på ord. Allt känns så fel. Det är inte rättvist att en 41 åring ska få beskedet om att man har en obotlig sjukdom. Jag ryser. Vill inte förstå att människor får det beskedet. 

Läs länken och förstå hur stort detta var/är. Han kämpade ända in i det sista. Var positiv till allt och ville allas väl. Hans önskan var att få ihop 500.000 och för någon dag sen inträffade detta. Vi gjorde det tillsammans!! Hans önskan blev verklig, men mardrömmen blev till verklighet. Han sover nu gott. Du somnade in med en stolthet som du nog själv inte förstår! Jag tycker det är så jävla starkt gjort, att starta en insamling när man får beskedet cancer. Att du fick alla att engagera sig och göra nånting för dig!  Du syntes alltid med ett leende. Visserligen kände jag inte dig. Men jag såg dig spela din älskade sport, beachvolleyboll. Och det räckte för att se den glädje du spred! Jag stöttade med det jag kunde och läste allt du gjorde under din tid. Jag sänder alla mina tankar till din familj och vänner. Världen har förlorat en glädjespridare & en krigare. Vila i frid Stefan stiffe Bernholm 
http://www.beachvolleymotcancer.bollkoll.com/beachvolley-mot-cancer/


~

Du fick mig att inse att man kan falla och resa sig upp igen. 
Att det är okej att känna.
Det är bra att berätta.
Och att man är värd mer än vad man tror. 
Du lärde mig att andas igen. 


Människor som berör glömmer man inte bort

Du vet aldrig när det händer. Lika förvånad varje gång. Du träffar en person som får allt att vändas upp och ner. Att få möjligheten till att lära känna så mycket människor världen över får mig att känna mig rik. Rik på vänskap. Tänker ofta på hur mitt liv har formats utifrån mina val jag gjort i livet. Jisses säger jag bara. Så jävla nöjd. Skulle inte ta tillbak en enda sekund av den tiden jag fått lära känna en ny person. Hur jävla kul är det inte att få dela med sig av sin historia och höra någon annans? Eller att få minnen tillsammans? Blir så jävla glad av bara tanken på er. Underbara människor som sprider så förbannat mycket glädje att man nästan blir rörd. Baaaah, saknaden kommer och går dagligen. När får jag skratta med er igen? Skulle kunna skriva en bok om det här, hur människor kan beröra mig så mycket av att bara finnas till. Bara att få säga hej och se ett leende. Fantastiskt. Framtiden lockar otroligt mycket ibland. Men alltså, tänk på allt ni redan fått varit med om. Åååååh jag blir så jävla glad. Så knasiga och roliga minnen man har med sina kompisar. DET om nånting är väl ändå livet, alla minnen & stunder tillsammans. Glädjen. Jag må vara tjatig, men det är fan de här som får mig på humör när allt annat känns jobbigt. Jag vill se mina vänner glada, få deras drömmar att bli verkliga. Jag vill ge er så mycket kärlek så ni verkligen förstår hur mycket ni betyder för mig. Varenda en av er. Det är en svår uppgift att jag knappt med ord kan berätta min tacksamhet över er alla. världens bästa människor. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag får ha er i mitt liv jämt, att jag nån gång ska få skratta med er igen & få nya minnen att berätta om. Vänskap som aldrig försvinner. 

Every day, every hour Turn the pain into power


When you've been fighting for it all your life
You've been struggling to make things right
That's how a superhero learns to fly



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0